KS

Jag kan inte låta bli. Huligandebatten är en debatt som absolut är aktuell men som tyvärr, fortfarande och troligtvis för alltid, kommer bedrivas av människor med en väldigt skral insyn i hur det verkliga problemet ser ut. Folk har åsikter hit och dit om åtgärder och bestraffningar men sällan har dessa åsiktstagare en grund att låta dessa argumentationer falla tillbaka på. Åsikterna i sig tänker jag inte gå in på, då de både är för många och alldeles för varierande.

Jag blir trött på att det tillåtits att bli en debatt av det här. I min värld är problemet relativt lättlöst. Jag kan inte förstå hur svårt det kan vara att radera ut denna klicka av våldsverkare. Alla säkerhetsansvariga inom alla tre Stockholmsklubbar vet idag mer eller mindre exakt vilka dessa orossupportrar som de så fint kallas är. Och de vet också exakt vilka de är som ställer till med problem vid varje enstaka tillfälle. Så även igår, det har bekräftats av flera inom Hammarby säkerhet. Varför tar man inte dessa människor, stänger av dem på livstid, hänger ut dom med bild på officiella hemsidor, ålägger dom med hela bötesumman att dela sinsemellan. På samma sätt de förstör för klubben måste man kunna förstöra för dom. Eller vad vet jag, ge dom 3 månaders fängelse, se till att straffet även påverkar deras social liv såsom jobb etc.

Jag vet av erfarenhet, att exempelvis flera stycken av de värsta bråkmakarna från djurgårdsderbyt på Söderstadion härom året fanns på exakt samma plats på arenan redan efterföljande hemmamatch. Detta till trots att de blev gripna, identifierade och avstängda. Så på något sätt, från någonstans, tillåts dessa personer, som alla vet vilka de är hela tiden återkomma till de svenska arenorna. Och folk undrar varför det inte får ett slut?

Om problemen lyckades raderas ut i England med hårdare lagstiftning, vars problem var mångt mycket värre än våra, borde väl vi klara av det också? Skärp lagstiftningen, det är enda vägen!

Nu så.

I mitt jobb möter man alla sorters människor. Ung, gammal, tjej, kille. Kundklientelet är verkligen varierat. Detta har jag ingenting emot. Så länge de inte är FÖr gamla. Onödigt gamla som jag brukar säga. Hade nyss en ytterst intressant gubbe i telefonen som var född 1929. Jag visste typ inte ens att man kunde vara född då. Han härstammar från en tid jag läst om på Lunds Universitet. Man kan knappt i sin vildaste fantasi förstå hur gammal den här gubben är. Han är vidrigt gammal.

Nåväl, den här gubben, sitter idag, 2008, 79 år efter sin födelse, med en MacBook framför sig och ska aktivera handelsbankens internettjänst. Med min vanliga tur fick jag lotten av vår telefonväxel att hjälpa denna relik.

Det här är intressant. Dels för att jag i allmänhet är livrädd för mördare och dels för att han befinner sig där jag befinner mig. I Skåne. Men inte nog med det. Mannen eller hans bil sågs imorse. Mannen ifråga är alltså så pass lik en bil att man inte kan skilja dem åt. Detta medför att vilken bil som helst kan vara en giftmördare. Blir nog ingen taxi de närmsta dagarna.

Till helgen ska jag flytta. Jag väntar i fasa inför detta. Jag hatar att flytta. Jag har flyttat en 4-5 gr i mitt liv och varje gång är det likadant. Jag mår dåligt. Jättedåligt. Är orolig för hur det ska gå. Orolig för att det inte ska gå så smidigt som jag vill. Orolig för att något ska köra ihop sig. Orolig för eventuella hinder helt enkelt. Det är egentligen en smula konstigt det där. För jag har verkligen inga grejer att flytta knappt. Ingenting kan egentligen således gå särskilt fel. Jag äger en säng, två skåp och en byrå. Och en riktigt ful spegel som jag funderar på att begrava. Mitt liv ryms i en bil. Jag trivs med det. Jag äger iof en digitalbox också. Min "flickvän" brukar jag kalla den där boxen. Vi hänger ihop vart jag än tar vägen. Vid varje flytt packar jag alltid ner digitalboxen med största möjliga försiktighet och noggrannhet. Den förtjänar den respekten.

Det är derby om ett par timmar. Jag mår ganska bra trots detta. Bryr mig inte nämnvärt. Min säsong tog slut mot GAIS. Nu skiter jag i allt. Blickar framåt. Jag inväntar en tid då man nån gång kan få det man betalar för på Söderstadion. Jag har ledsnat på sympatiapplåder och annat trams som omger Bajen. Jag äcklas av hela den där mentaliteten ibland. Och jag fattar inte att fler gör det. Jag har tröttnat helt enkelt. Blä.

Var på Hemköp i förmiddags för att köpa snus. Väl framme i kassan, där jag snällt bad kassörskan om en dosa General silver, fick jag höra att någon sådan snussort inte finns. Jag hävdade med bestämdhet att så visst är fallet. Efter en del argumentation med en helt verklighetsbefriad kassörska fick jag nöja mig med en General white. Visst hade jag kunnat nöjt mig med min dosa General white och bara accepterat att damen i kassan var en inavlad midjeväskkärring med Foppa-tofflor men jag kunde på nåt sätt inte riktigt släppa det där. Så jag begav mig vidare till Konsum. Väl inne på Konsum var det inge större bekymmer att få tag på en General silver och jag begav mig således med min nya ägodel åter mot Hemköp. Samma kassa, samma kärring. " Hej, det är jag igen. SÅ HÄR ser en General silver ut. Säg aldrig igen att den sorten inte finns för det gör den. Må så väl vara att ni inte har den inne, men den finns, okej!". Under hela slutpläderingen höll jag demonstrativt min dosa framför näsan på kärringen.

Kärringen sa ingenting och jag gick ut ur Hemköps dörrar nöjdare än nöjdaste ting. Efter ytterligare fem minuter skämdes jag som en hund. Jag fick ångest. Vad håller jag på med? Var nånting av det som just skett värdigt en dosa snus? Nej, det var det nog inte. Jag har skämts så pass mycket ända sen dess att jag beslutat mig för att jag inte ska berätta om det här för någon. Jag tror aktiskt att folk har ordinerats tvångsvård för mindre. Och om du, äckelkärring på Hemköp, läser detta så ber jag om ursäkt. Jag vet inte ens om du hade varken midjeväska eller Foppa-tofflor, det bara kändes som du hade det just då.

Såg nya Arn-filmen igår. Och jag vet inte. Det blir liksom aldrig särskilt storslaget. Den berör inte heller tillräckligt för att vara/bli en riktigt, riktigt stor film. Den får nöja sig med 3 kåessar av 5 möjliga.

Efter filmen blev det en öl på kulturen i Lund. Blev ingen jättehit det heller. Inte nog med att jag var trött och frusen, ölen smakade dessutom illa på något sätt.

Sitter i valet och kvalet om jag ska åka till Ängelholm i eftermiddag och se Ängelholms FF mot Enköpings SK. Vädret är sådär, det är en 8 mil i bil, men det är likväl förbannat trevligt och sitta där med en kaffe och mazarin och titta på när polaren spelar fotboll. Ja, vi får se helt enkelt.

Jag har sovit på en soffa i sex nätter nu. För all del en väldigt trevlig soffa, men jag slår nog en signal upp till Grand i eftermiddag. En veckas bubbelkopp och roomservice. Kan vara intressant.

Vi hörs.

Läser i Aftonbladet att man från och med idag ska vara på sin vakt. Nyligen har nämligen ett gift par från Finland, båda dömda mördare, troligtvis flytt in i Sverige efter en permission. De har färdats över gränsen i en röd SAAB 900. Man varnar framförallt för att paret kan vara farligt om de druckit alkohol. När jag tittar på det där paret på bilden i Aftonbladet fastnar jag för en sak. Inte deras straffregister. Inte deras rymning. Jag fastnar för kärleken. Hur fint det hela är. De träffas, faller pladask för varandra där i fängelset, gifter sig, rymmer. Lite Thelma och Louise varning. För tror ni inte det, att det trots deras fasansfulla förflutna, bara handlar om äkta kärlek? Känslor i dess renaste och finaste form? Jag tycker vi låter dom löpa fritt. Jag tror de har sonat sina brott och satsar helhjärtat på kärleken numera. Och det står jag för. 

Jag fyllde år för nån vecka sen. Närmare bestämt den femtonde augusti. Femtonde augusti var iår en fredag. Då det inte är varje år man fyller år på en fredag så tänkte jag att detta skulle firas lite mer än vanligt. Och med mer än vanligt menar jag att det bara skulle firas. Inget speciellt, men likväl ett firande i dess klenaste form. Jag skickade ett mass-sms till mina närmsta vänner som lät nåt i stil med " Hej allihopa. Som de flesta av er borde veta vid det här laget fyller jag år på fredag. Detta tänkte jag skulle fira på Underbara Bar från kl 21. Du är välkommen!". Detta mess gick ut till kanske 7-8 personer. Snålheten gjorde att det fick räcka med dessa personer men jag hade också en tanke att dessa 7-8 utvalda i sin tur skulle sprida detta vidare och att det på så sätt skulle nå ut tilld e flesta jag känner. Tio timmar efter utskicket hade jag fått tre svar.

Emil undrade varför man skulle ses kl 21, han tyckte det var en orimligt sen tid att börja supa på.

Robban skrev att han kommer om han absolut inte har något annat för sig.

Kalle tackade nej med motiveringen att han skulle lägga ett 5000 bitars pussel med motivet blå himmel.

Resten bemödade sig inte ens att svara.

Detta var alltså 7-8 vänner jag noga valt ut för att jag ansåg dessa stå mig närmast. Vilket med facit i hand kanske var helt fel val.

Nu till min stora fundering; är jag mobbad? Utstött? Ensam?

Hur skulle ni tolkat det?

Ett som är säkert är att jag med största sannolikhet drar ner på firandeplanerna inför min 24-årsdag.

Var riktigt länge sen nu. Vi pratar månader. Alldeles för lång tid. Men nu gör vi ett nytt försök. Jag behöver terapin den här bloggen erbjuder. Jag har märkt att jag mår bra av att skriva. Jag mår så bra att jag under denna tid som passerat försökt få ihop ett manus till en bok. Det har gått sådär. Gått strålande emellanåt och orden har metaforiskt sett skitits ut men det har också under långa stunder varit stiltje. Men det är inte där fokus ska ligga nu. Jag har annat att skriva om än vad som ryms i den där boken. Boken får vara prio nummer två ett tag framöver.

Jag ska flytta hem till Stockholm till hösten. Sitter just nu i Lund och avslutar mitt liv de senaste två åren. Packar, organiserar, super och jobbar. Inte precis i den ordningen men inte helt långt ifrån. Än så länge känns allt bra men jag är ganska säker på att jag både en och två gånger under hösten kommer sakna Lund, men det kan jag leva med. Just nu är saknaden efter Stockholm snäppet starkare.

Ju mer jag tänker på det så blir det mer och mer uppenbart. Livet består fanimej bara av planering. Man sitter där och tänker, oroas, tar med saker i beräkningar och analyserar. Allt för att man hela tiden vill ligga steget före och för att inget oväntat ska inträffa i ens vardag. En riktigt jävla usel och tråkig utveckling. Att ta dagen och livet som det kommer finns inte längre. Ingen människa som lever så kan innerst inne må bra. Det har jag mer eller mindre insett nu. Och det suger.

Om Jörgen Persson tar OS-guld i ping-pongen lovar jag, likt Maradonadyrkarna i Sydamerika, att jag ska tatuera in hans ansikte i form av en svartvit idolbild över hela vänster överarm.