KS

Var riktigt länge sen nu. Vi pratar månader. Alldeles för lång tid. Men nu gör vi ett nytt försök. Jag behöver terapin den här bloggen erbjuder. Jag har märkt att jag mår bra av att skriva. Jag mår så bra att jag under denna tid som passerat försökt få ihop ett manus till en bok. Det har gått sådär. Gått strålande emellanåt och orden har metaforiskt sett skitits ut men det har också under långa stunder varit stiltje. Men det är inte där fokus ska ligga nu. Jag har annat att skriva om än vad som ryms i den där boken. Boken får vara prio nummer två ett tag framöver.

Jag ska flytta hem till Stockholm till hösten. Sitter just nu i Lund och avslutar mitt liv de senaste två åren. Packar, organiserar, super och jobbar. Inte precis i den ordningen men inte helt långt ifrån. Än så länge känns allt bra men jag är ganska säker på att jag både en och två gånger under hösten kommer sakna Lund, men det kan jag leva med. Just nu är saknaden efter Stockholm snäppet starkare.

Ju mer jag tänker på det så blir det mer och mer uppenbart. Livet består fanimej bara av planering. Man sitter där och tänker, oroas, tar med saker i beräkningar och analyserar. Allt för att man hela tiden vill ligga steget före och för att inget oväntat ska inträffa i ens vardag. En riktigt jävla usel och tråkig utveckling. Att ta dagen och livet som det kommer finns inte längre. Ingen människa som lever så kan innerst inne må bra. Det har jag mer eller mindre insett nu. Och det suger.

Om Jörgen Persson tar OS-guld i ping-pongen lovar jag, likt Maradonadyrkarna i Sydamerika, att jag ska tatuera in hans ansikte i form av en svartvit idolbild över hela vänster överarm.